HUNDAVEL
- en kul hobby eller ett kall?
Vi älskar våra hundar och tycker att de är fantastiska. Vackra, stolta och med enorm styrka och karisma.
Men kom ihåg att dessa hundar ställer stora krav på dig som ägare. De är beskyddande, territoriella, starka och kan vara mycket restriktiva med vilka de accepterar.
​
VARFÖR AVEL?
Cane Corso är en fantastisk hundras! Vackra, familjekära, modiga, atletiska och helt underbara. Men de har en lång historia och deras ursprung har alltid krävt mod, uthållighet, skärpa och en rejäl portion vaktinstinkt. Var medveten om denna historia när du väljer en Cane Corso som familjemedlem.
Det krävs arbete och engagemang för att en Cane Corso skall utvecklas till den trevliga individ du drömmer om. Och värt att beakta är rasens otroliga vilja vara sina närmaste till lags; fostra en Cane Corso med konsekvens och kärleksfulla metoder - och du är en bra bit på rätt väg.
​
När det gäller fysisk träning skall din Cane Corso vara minst ett år gammal, vara höftleds- och armbågsröntgad innan eventuell belastande träning systematiseras. Som med alla hundar är vild lek med större hundar, övervikt, överdriven monoton träning, höga hopp och snabba vändningar, riskfaktorer som kan leda till problem. Skynda långsamt och be om hjälp om du känner dig osäker.
​
Är hunden frisk?
Cane Corso är en hund som över tid använts till allehande sysslor; de har arbetat som vakt- och skyddshund & som jakthund. Detta innebär att Cane Corso har en historia där de förutsattes klara av vissa arbetsuppgifter. Dessa uppgifter finns idag inte kvar i sin ursprungliga form utan har antagit nya, lite annorlunda typer av uppgifter. Det betyder att den behöver vara frisk och sund.
-
SKK har någonting som heter Hälsoprogram. För oss som har Cane Corso innebär det att avelsdjur måste ha röntgade armbågar och höfter.
-
Det finns engenetisk sjukdom som heter DSRA. Den bör avelshundar absolut testas för. Bärare av genen får aldrig paras med annan bärare.
-
Flera andra sjukdomar och diagnoser förekommer hos Cane Corso och det finns många rekommendationer kring vilka av dessa som skall undvikas hos avelsdjur. Man bör dock väga allvaret av tillståndet & ärftligheten mot den åverkan på den genetiska variationen dessa selekteringar medför.
​
Är hunden rastypisk - och har rastypisk mentalitet?
Egenskaper som mod och mental skärpa, vaktinstinkt och i vissa fall även reservation mot främmande människor finns med i beskrivningen av vår ras. Trots detta är generellt sett en Cane Corso en underbar familjemedlem, en fantastisk livskamrat och en riktigt kul träningskompis. Styrkan och tuffheten är inget motsatsförhållande till sympatisk, vänlig och pålitlig. Men förutom mentalitet så har vi både funktion och rasstandarden att ta hänsyn till. Att följa rasstandarden innebär att man arbetar aktivt för att bibehålla Cane Corsons ursprungliga utseende och mentalitet.
-
SKK har någonting som heter Hälsoprogram. För oss som har Cane Corso innebär det att avelsdjur måste ha genomfört BPH, Beteende- och Personlighetsbeskrivning Hund.
-
Men det är inte hela sanningen att bara för att en hund genomfört BPH så är den av "rätta virket". Man måste som uppfödare vara mycket kritisk när man bedömer kvaliteten på sina avelsdjur - oavsett om det handlar om exteriör, funktion eller mentalitet. BPH är bara ett verktyg att använda i analysen av hundens mentalitet.
​​
Har hunden en intressant härstamning?
Genetisk variation säkerställer att vi inte målar in oss i ett hörn när det gäller härstamningar, men det bytder också att man "sprider riskerna" lite grann. Det finns bra och minder bra saker hos alla individer, hos vissa finns direkt dåliga egenskaper som till exempel ärftliga sjukdomar som DSRA. Härstamning är inte bara ett viktigt perspektiv för avelsnörden, härstamning är en förutstättning för hållbar rashundsavel.
-
All djuravel skall ta hänsyn till, och ansvar för, breddandet av den genetiska variationen. Därför bör man undvika att använda så kallade matadorer i avel(alltså hundar som finns i många stamtavlor) och att göra samma avelskombination flera gånger(annat än i undantagsfall). Man bör också undvika att linjeavla(annat namn för inavel) och att använda hundar som, även om de själva är kliniskt friska, kommer ur en härstamning där sjukdom/sjukdomar är överrepresenterade.
​
Hur går det till?
Att det krävs en tik och en hanhund är kanske inte så förvånande, men att göra valpar kräver inte att de två träffas. Naturlig parning har fått lite "konkurrens" av inseminationer - både med kyld transportsperma och med frusen sperma.
Principen är dock detsamma; Sperman skall deponeras i tiken vid rätt tillfälle. Att para sin tik kräver både planering och kunskap - parallellt med viljan och lusten att engagera sig och arbeta dygnet-runt pass!
PLANERING
Studerandet av avelsdjur & val av avelskombinationer
HÖGLÖP
Många uppfödare kollar både blodpriv och vaginalutstryk flera gånger innan rätt parningsdag bestäms
PARNING
Parningen eller inseminationen äger rum. Ibland paras tiken flera gånger.
DRÄKTIGHET
Tiken är dräktig cirka 63 dygn och kräver mer och mer omvårdnad ju längre in i dräktigheten hon kommer.
Cane Corso skall vara en sund hund utan exteriör överdrifter. Den skall vara stark, uthållig, vaken och med ett uttalat mod. Precis som en gårdsvaktande hund skall vara! En Cane Corso skall vara av medelstorlek till stor och vara kraftigt byggd utan att bli tung och klumpig.
Stora raser växer fort och många raser brottas med en del hälsoproblem. Cane Corso är inget undantag - även om vår ras tillhör de friskare.​
Höftleds- och armbågsledsdysplasi, förkortat HD och ED, är vanligt förekommande hos många, framförallt storvuxna, hundraser. Har hunden dysplastisk höft- och eller armbågsled kan det leda till en rad smärtsamma kliniska symtom bla pålagringar i diverse leder och påfrestningar i olika delar i hundens kropp och ligament.
​
Det är viktigt att alla uppfödare använder friska avelsdjur samt bedriver ett avelsarbete som leder till att hälsan förbättras i rasen.
​
Eftersom rasen är relativt stor och tung med en snabb tillväxt är ledsjukdomar något rasen drabbas av oftare än medelhunden enligt försäkringsbolagens statistik.
​
Det finns hälsoprogram för medlemmar i Svenska Kennelklubben, både avseende både fysisk och mental hälsa, samt program som begränsar användningen av ett enskilt avelsdjur.
​
Cane Corso har hälsoprogram nivå 3 för HD samt index
-
Svenska föräldradjur får ha HD grad A, B eller C
-
Utländska avelsdjur ska ha HD grad A eller B
-
Hund med höftledsstatus D eller E får inte användas i avel, oavsett HD - index
-
Djur med kliniska symptom får inte användas i avel oavsett röntgenresultat
Cane Corso har hälsoprogram nivå 2 för ED samt index
-
Båda föräldradjuren i avelskombinationen har av SKK godkänt officiellt avläst ED - resultat
-
Utländska avelsdjur ska ha känd ED - status
-
Djur med kliniska symptom får inte användas i avel oavsett röntgenresultat
​
Cane Corso är i grunden en gårds- och vakthund som skall besitta mångsidiga arbetsegenskaper, uppfödarna förväntas bedriva avel för att främja rasens alla utmärkande drag: typ, mentalitet & arbetsvilja.
-
Avelsdjur i Sverige skall ha genomfört BPH innan parning och för utländska avelsdjur gäller att de bör ha genomfört godkänt mentaltest i hemlandet. Både tik och hane som är svenskregistereade skall alltså ha känd mentalstatus för att avkomman skall kunna registreras i Svenska Kennelklubben.
Höftledsröntgen
Självklart följer vi de krav som Svenska Kennelklubben ställer. Det betyder bland annat att samtliga avelsdjur är höftledsröngade och att - för svenska avelsdjur - resultat A, B & C är godkänt samt för utländska avelsdjur A & B.
Men det betyder också att vi förväntar oss att du som valpköpare låter höftledsröntga din hund vid ca 15 - 18 månader ålder.
Armbågsledröntgen
En Cane Corso som används i avel, oavsett om den är svensk eller registrerad utomlands skall vara armbågsröntgad med officiella resultat för att avkommorna skall kunna registreras.
Hundar uppfödda av oss skall ED - röntgas vid lämplig ålder, 15 - 18 månader och detta görs samtidigt som hunden höftledsröngas.
DSRA
Genetisk sjukdom. DNA - test möjligt genom att ett blodprov skickas till laboratorium.
​
SÅ SÄGER JORDBRUKSVERKET
​
Om du använder hundar i avel måste du tänka på djurens välfärd. Avel som kan leda till att djuren lider är förbjuden.
Krav på tikar som används i avel
De här kraven gäller om du vill använda en tik i avel:
-
Tiken måste vara minst 18 månader gammal för att få paras.
-
Om tiken får två valpkullar inom en period på 12 månader måste den sedan få vila i minst 12 månader innan det blir dags för ännu en kull. Enda undantaget är om en veterinär bedömer att en kortare vila är acceptabel.
Hundar som inte ska användas i avel
Du får inte använda hundar i avel om de
-
inte är i god fysisk eller psykisk hälsa
-
har sjukdomar eller funktionsnedsättningar som avkommor riskerar att ärva
-
är överdrivet rädda eller aggressiva
-
inte kan föröka sig på ett naturligt sätt.
Här kan du läsa mer om hundar som du inte får använda i avel.
Förbud mot avel med hundar som riskerar att föra vidare sjukdomar eller funktionsnedsättningar
Du får inte använda hundar i avel om någon av följande punkter är aktuella:
-
De har sjukdomar, letala anlag, defekter eller andra egenskaper som kan ärvas av och medföra lidande för deras avkommor, eller som kan hindra avkommorna att bete sig naturligt.
-
De är eller är med stor sannolikhet bärare av recessivt anlag för sjukdom, letala anlag, defekter eller andra egenskaper som kan medföra lidande eller negativt påverka avkommornas naturliga beteende. Undantaget är om de paras med en hund som är konstaterat fri från motsvarande anlag.
-
Parningskombinationen ökar risken för sjukdom eller funktionshinder hos avkomman. Med funktionshinder avses ett tillstånd som försvårar naturliga beteenden eller funktioner hos djur.
-
De uppvisar beteendestörningar i form av överdriven rädslereaktion eller aggressivt beteende i oprovocerade eller för hunden vardagliga situationer.
-
De saknar normalt utvecklade könsorgan samt saknar sådana kropps- och fortplantningsfunktioner som är normala för arten och som främjar ett naturligt beteende.
-
Parningskombinationen kan resultera i en ökad risk för förlossningssvårigheter.
Stäng
Förbud mot avel med rädda och aggressiva hundar
Hundar som är överdrivet rädda eller omotiverat aggressiva får du inte använda i avel. Anledningen är att djur inte mår bra av sådana beteenden, och det finns risk att beteendet förs över till avkomman.
Därför är det förbjudet att avla på hundar
-
som har extremt stor kamplust
-
som lätt blir retade och biter
-
som man bara med svårighet kan få att avbryta ett angrepp
-
som låter sin kampvilja gå ut över människor och andra hundar.
Stäng
Förbud mot avel med hundar som saknar förmåga att försöka sig naturligt
Du får inte använda hundar i avel om de inte kan föröka sig naturligt. Du får inte heller använda en tik i avel om tiken inte kan föda på ett naturligt sätt. Risken är att anlag för svåra förlossningar förs vidare till nästa generation.
Det kan hända att veterinären måste ta till kejsarsnitt, men det får inte ske för ofta. Därför får du inte fortsätta att para en tik om den har förlösts med kejsarsnitt 2 gånger. Om veterinären upptäcker att det första kejsarsnittet berodde på anatomiska defekter hos tiken så får den inte användas i avel fler gånger.
Naturlig parning
Det är viktigt att hundarna får chansen att umgås och lära känna varandra innan parningen. Många hundar mår bra av att ägna ganska lång tid åt att bekanta sig och det ska vi ge dem tid att göra. Det kan dröja flera timmar innan de bestämmer sig för att det vore trevligt att para sig, och vi kan bara sitta vid fikabordet och prata och vänta. Visar hundarna inget intresse alls för varandra är det nog läge att åka hem och vänta ett par dagar innan man kommer på nytt besök. Vissa hundar kommer aldrig att para sig, hur mycket höglöp tiken än är inne i.
Tvång får över huvud taget inte användas i en parningssituation. Tiken bestämmer när det är dags för själva parningen. När tiken är redo signalerar hon det genom att föra svansen åt sidan och höja vulvan när hanhunden är nära. Hanhunden provar att lägga en tass på hennes rygg. Han fattar tag om hennes ländparti med frambenen och håller sig fast. Med stötande bäckenrörelser försöker han föra in sin penis i tikens slida. När han kommer rätt intensifieras hans rörelser, bakbenen sträcks och baktassarna trampar ivrigt, samtidigt som han trycker sig tätt mot tiken. Spermierna avges när penisen har kommit in i vaginan.
​
Därefter vidtar den så kallade hängningen eller låsningen (men tiken kan mycket väl bli dräktig utan en hängning), som är typisk för hundsläktet. Hanens stora svällkropp bulbus glandis, som utgör ollonets bakre del, svullnar upp och gör att hundarna hänger fast i varandra utan att kunna komma loss. Hängningen kan vara alltifrån ett par minuter upp till en dryg timme.
​
Vet man att man parat på exakt rätt dag räcker det med en parning. Många föredrar ändå att para en extra gång någon dag senare för att optimera chanserna för en valpkull. Skulle hundarna inte alls para sig är det klokt att ha en hanhund utsedd i reserv. Men tänk på att om den första hanhunden lyckades komma in i tiken räcker det för att spermier ska ha kunnat ta sig in i vaginan. Då är det uteslutet att prova med en reservhund under innevarande löpperiod.
​
Dubbelparning
Det kan under vissa omständigheter vara aktuellt att låta para en tik med flera hanhundar under ett och samma löp, exempelvis för att bredda avelsbasen i numerärt små hundraser. Frågan har diskuterats av Svenska Kennelklubbens avelskommitté, som i december 2012 fattade beslutet att det är tillåtet att registrera en valpkull som är efter flera fadersdjur. Parningen ska i förväg varit planerad att utföras med flera hanhundar.
Ur smittosynpunkt bedöms riskerna med att vid ett och samma löp para med flera hundar vara små. Artificiell insemination kan dock vara att rekommendera.
Artificiell insemination (AI)
Artificiell insemination innebär att man på konstgjord väg överför sperma till de honliga könsorganen. Insemination kan rätt använd vara ett värdefullt hjälpmedel i hundavel.
Endast hundar med normal fortplantningsförmåga får användas i avel, även när man använder artificiell insemination. Veterinär undersöker alltid hunden för att göra en bedömning av lämpligheten i att använda sig av insemination i varje specifikt fall.
​
Vid artificiell insemination kan man använda sig av färsk sperma när båda hundarna finns på plats. Vid korta transporter av sperma (inom Europa) är kyld sperma ofta ett bra alternativ. Slutligen kan man även använda fryst upptinad sperma. Dräktighetsprocenten för inseminationer med fryst sperma under 2013 var 76 %.
​
Hur går det till?
Vi lägger in sperman direkt i livmodern för bästa dräktighetsresultat. Sperman deponeras i livmodern med ett endoskop där placeringen av katetern kan följas på en bildskärm. Metoden är mycket skonsam för tiken som inte behöver ges något lugnande medel.
Vem får utföra en insemination?
Artificiell insemination ska ske enligt de föreskrifter som gäller i landet där insemineringen görs men får aldrig utföras av annan än legitimerad veterinär. I Sverige krävs att veterinären har särskild utbildning och tillstånd av Jordbruksverkets att utföra insemineringar. Används AI utan att hundarnas avelsförmåga är dokumenterad ska veterinären intyga att hanhunden och tiken inte har nedsatt könsdrift eller oförmåga till normal parning.
Här nedan visar Kula, ett år gammal, moment 7; Underlag
Hunden och föraren går över ett nytt och oprövat underlag. Syftet är att mäta eventuell osäkerhet för att gå på annorlunda underlag.
Alpasso Tano
Owner: Gemma Nera, Slovakia
​
Quentin Pia Fidelis
Owner: Pride of Corso; Kasia Pawlak, Poland
Father of our Litter A
Dräktighet
Man brukar säga att en tik är dräktig i nio veckor, det vill säga 63 dygn. Räknat från parning är en dräktighet mellan ca 58 och 68 dagar inom det normala.
Vet man precis när ägglossningen skett är spannet för de flesta 61 till 64 dagar.
Tikar som går över tiden har ofta parats innan äggen varit mogna för befruktning och spermierna har fått vänta in dem, medan tikar som valpar tidigt följaktligen befruktats senare i löpet.
Tiken börjar inte bli rund om magen förrän ca fem veckor efter parningen. Hur lätt det är att se ett ökat bukomfång varierar från ras till ras. På en vinthund kan en förändrad underlinje måhända skönjas redan efter fyra veckor om det är en stor valpkull. Lättast att se magrundningen blir det om man ställer tiken på bakbenen. Den kala delen av magen blir då tydligt allt mer framträdande ju längre fram i dräktigheten hon kommer.
​
Ungefär i samband med att tiken har passerat tredje dräktighetsveckan kan veterinär med hjälp av en ultraljudsundersökning avgöra om hon är dräktig. Efter ca fyra veckor kan man via den här metoden se fostrens hjärtverksamhet och några dagar senare fosterrörelser. Undersökningen kan alltså fastställa att tiken är dräktig, mycket svårare är det att uttala sig om hur många valpar det är. Det förekommer att tikar som på en ultraljudsundersökning haft valpar i livmodern ändå går tomma. Det beror på att tikar kan resorbera foster förmodligen så långt fram som till femte dräktighetsveckan. Foster som dör senare föds i regel tillsammans med de övriga valparna.
Inte förrän fostren är ca sex veckor, det vill säga när det har gått 42 dagar av dräktigheten, är deras skelett så förkalkade att det går att se dem vid en röntgenundersökning. Det går då att räkna antalet valpar, men inte att, som vid ultraljudsundersökningen, säga något om hur de mår etc.
Vid cirka sju veckor in i din tiks dräktighet kan man känna fosterrörelser.
Det är vanligt att tikar som bär stora kullar valpar tidigare än tikar som inte har lika många valpar. Det har också visat sig att småvuxna hundraser ofta föder sina valpar relativt tidigt.
​
Motion
Lika lite som en kvinnas graviditet är ett sjukdomstillstånd är en tiks dräktighet något onormalt. Däremot är det en period där man som uppfödare ska sörja för att skapa förutsättningar för tiken att klara sin dräktighet och valpning på bästa sätt. Målet är att tiken ska må så bra som möjligt och att hon ska kunna återhämta sig snabbt.
​
Rent generellt bör ett varningens finger höjas för fetma och dålig fysik. Var klok och låt bli att para en tik som släpar på övervikt och som är i dålig kondition. När hon väl är dräktig går det varken att banta henne eller påbörja träningsprogram. En tik som sätts på snålkost under en så krävande period som en dräktighet riskerar att inte kunna producera tillräckligt med mjölk åt sina valpar. Hon behöver ha energi för att orka med förlossningen och för att orka ta hand om sin valpkull. En tik med som inte får tillräckligt med bra mat tär extremt hårt på sin egen kropp.
​
Fram till 30 dagar före beräknad förlossning är det enligt SKKs regler tillåtet att tävla eller ställa ut en dräktig tik, men av olika anledningar kan det vara klokt att låta bli. Alla större sammankomster av hundar innebär en smittorisk. Dessutom kan tävlandet vara en stressfaktor, och det här är en illa vald tid att pressa henne till diverse prestationer. Se istället den första dräktighetstiden som en mental nedvarvningsfas där ni långsamt anpassar er till det kommande livet med valparna som ska präglas av lugn och ro.
​
Tänk på att de sista två veckorna av dräktigheten får tiken över huvud taget inte flyttas såvida det inte handlar om ett akut veterinärbesök eller en sträcka under 50 kilometer. Det duger inte att så här sent försöka hinna med en ögonlysning man har missat eller andra obligatoriska hälsoundersökningar (för de raser där Svenska Kennelklubbens registreringsregler har dylika krav på föräldradjuren) som skulle vara gjorda före parningen. Syftet med hälsoprogrammen är att man som uppfödare ska känna till avelsdjurens status innan man beslutar sig för att använda dem i avel och har man slarvat vid den här tidpunkten så är ju skadan så att säga redan skedd.
​
När är det då dags att börja trappa ner motionen? Under dräktighetens första veckor bör tiken få leva i stort sett som vanligt. Låt henne följa med på långpromenaderna som hon brukar. Många tikar vill gå sina turer ända fram till någon eller några veckor innan valpningen. Det här är avhängigt hur stor och otymplig hon är. Verkar hon ovillig att ge sig iväg på den dagliga rundan, framför allt mot slutet av dräktigheten, så låt henne för all del vara kvar hemma. Gå en kortare promenad där hon får strosa i sin egen takt.
​
Hård motion i form av t ex cykling och jakt kan avvecklas redan efter parningen. Låt bli bollkastning och hårda ruscher. Runt tredje veckan när implantationen sker bör man ta det lugnt. Risken med hård motion under dräktigheten är att du inte märker att tiken tar ut sig för mycket och att hon blir såväl fysiskt som psykiskt stressad. Om hon vill leka med andra hundkompisar så låt henne bestämma det själv till en början. Men lägg ner allt våldsamt stojande efter tre, fyra veckor. Risken är inte bara att hon kan överanstränga sig -vad händer om hon blir påsprungen? Sista veckorna är hon dessutom tung och klumpig och då sker en olycka lättare.
​
Utfodring
Utfodringen är ett viktigt kapitel under dräktigheten. I god tid före parningen bör man vänja över tiken på ett högenergifoder av bra kvalitet och med hög smältbarhet (såvida hon inte redan äter ett sådant) som hon kan äta under både dräktighet och laktation. Ett lämpligt foder bör innehålla cirka 25 procent protein och 8,5 procent fett.
Under dräktighetens andra hälft, när fostren växer som mest, och i än högre grad när valparna vid några veckors ålder diar som hårdast, kommer hon att behöva allt hon kan få i sig. Om hon då står på ett foder med normalt energiinnehåll är det inte säkert att hon kan äta de mängder som fordras för att hon ska kunna försörja sig själv och valparna. Sista veckorna av dräktigheten, precis som när hon lakterar stora mängder, kan man behöva utfodra henne med flera portioner om dagen för att vara säker på att hon får i sig tillräckligt. Kontrollera att det foder du ger henne är lämpligt för dräktiga tikar.
​
Det finns en svensk undersökning som utförts på raser särskilt drabbade av hudproblem (atopi) som visar att valpar till tikar som under dräktigheten (och senare laktationen) fått smaka annat än bara värmebehandlade torrfoder har mindre benägenhet att utveckla den här typen av sjukdomar. Att mosa i små mängder matrester från det egna hushållet och liknande i den dräktiga tikens mat skulle därför kunna fylla en funktion man tidigare inte känt till. Detta givetvis under förutsättning att fodergivan fortfarande är näringsmässigt rätt balanserad och tillgodoser tikens energibehov.
​
​
​